Mia

I början av det här året gick jag i skolan. Där hade jag valt en estetisk aktivitet att utföra varje måndag eftermiddag i ett antal veckor. Musik var det jag valde och det jag fick. Vår inhyrda musiklärare Bengt Kyllinge minns jag särskilt väl. Han verkade sprallig, var alltid uppmuntrande. Han skapar egen musik, för den som är nyfiken kan alltid googla hans namn, eller söka hans namn på youtube.

En eftermiddag hade vi ett samtal som blev längre än vad som från början var tänkt. Jag nämnde min oro för vad som kan tänkas hända efter att jag lämnat skolan. Min känsla var att jag haft tur i mitt liv som hamnat på först en bra arbetsplats, sedan på en skola där nästintill alla var snälla och förstående. Oron över att hamna någonstans där det inte känns bra att vara, och på grund av tidigare erfarenheter kändes det som att resten av världen skulle vara hemsk oavsett vart det var någonstans. I detta samtal nämnde han något som fastnade hos mig. Att om man hamnar på en plats där ingenting känns bra, då är det kanske inte den platsen man ska vara på. Att det finns en plats bland människor där man kommer att passa in, där det kommer att kännas bra. När man har hittat sin grupp av människor som man trivs med, då har hittat en plats att vara på. På grund av att detta är skrivet ur minnet är dessa orden inte ordagranna, men budskapet är fint ändå. Det har hjälpt mig tro på att någonstans kommer det finnas en plats där det känns bra att vara. Nu ska jag bara hitta en sådan plats.